Att minska koldioxidutsläpp är överraskande billigt
Nedan följer några korta reflektioner från Økonomisk Institutts Januarkonferens om Klimapolitikk og klimainvesteringer.
John Hassler från Stockholms universitet höll ett öppningsanförande som gav hans syn på klimatpolitik (som han har skrivit om på flera ställen, till exempel här). Han menade att man ska se klimatpolitik som en försäkring. Kanske det inte blir så illa, men i sådana fall var det oavsett inte så kostsamt att ställa om till en grön ekonomi. Men det finns en betydande risk att klimateffekterna av utsläpp är stora och leder till avsevärda samhälleliga effekter, inte minst på global nivå. Därför är det rätt att “teckna en försäkring”.
Det argumentet bygger på att en grön omställning är en ganska billig försäkring. Det finns mycket som tyder på att så är fallet. Hassler menade att även om en grön omställning är en märkbar omställning så är den betydligt mindre än andra omvälvande omställningar som industrialisering, urbanisering, och digitalisering. Sett i det perspektivet så är grön omställning hanterbar, även om det så klart finns stora politiska utmaningar i att hantera fördelningseffekter och liknande under en sådan omställning.
Därefter presenterade Bjørnar Baugerud från Klimainvesteringsfondet hur Norge investerar i grön energi i utvecklingsländer. I korthet: det ser ut att gå väldigt bra! I nuläget har de 20% avkastning (!!!) på sina investeringar, och även om han tror att den avkastningen kommer att falla till, säg, 10% så är hans bedömning att dessa investeringar är, ur ett rent investeringsperspektiv, lönsamma. Alla investeringar de gör sker som minoritetsägare, tillsammans med privatkapital. Han höll med, under frågestunden, om att det nog kan vara så att privata investerare gillar att ha Klimainvesteringsfondet, och ytterst Norska staten, som medfinansiär, det kan minska risken för expropriering. Tentativt tar jag med mig att det, i nuläget, ser ut som en “gratis lunch” att investera i grön teknologi i utvecklingsländer. Det ser nästan för bra ut för att vara sant.
(Min kollega) Steinar Holden höll sedan ett anförande som rekommenderade att Norge gör mer för klimatet via just Klimainvesteringsfondet. Hans resonemang byggde på ett enkelt räkneexempel:
- Norfund har beräknat att 3,7 miljarder kronor investering i grön energi motsvarar en reduktion i C02 motsvarande 14,7 miljarder ton. Varje krona leder till 4 ton CO2-reduktion.
- Låt oss anta att varje investering som Klimainvesteringsfondet gör har 1/4 “additionalitet”: hälften av de investeringar som görs skulle ha gjorts oavsett och ökad kraftproduktion reducerar fossilkraftproduktion med hälften, så att sammantaget en installation av t ex solenergi leder till 1/4 reduktion i fossilkraftsproduktion. Efter att ha justerat för denna imperfekta additionalitet så leder varje krona till ett ton CO2-reduktion.
- Om vi investerar 50 miljarder kronor så leder det till 50 miljarder ton CO2-reduktion årligen, motsvarande hela Norges utsläpp. Per capita: 10 000 kr per person i Norge motsvarar hela Norges utsläpp.
- Men investeringen kan också generera avkastning. Låt oss vara konservativa och anta att avkastningen är 0% (inte 20% som den är just nu, inte 10% som Norfund tror). I sådana fall så kan en engångsbetalning på 10 000 kr per person generera en årlig reduktion i CO2-utsläpp motsvarande Norges nuvarande utsläpp för all framtid. Oljefonden är över 3 miljoner kronor per invånare…
Slutligen så diskuterade Kristin Halvorsen (tidigare finansminister och partiledare för SV, numera ledare för Cicero Senter for klimaforskning) klimatpolitik. Hennes anförande var utan tillhörande presentationsbilder, men knöt an till Steinars diskussion om hur klimatinvesteringar ska finansieras. Ska det bokföras som en del av den generella budgeten eller som en del som undantas handlingsregeln? (över eller under strecket säger man på norska, jag är inte säker på vilken sida av strecket som är vilket...) I ljuset av den senaste tidens diskussion om effektivt resursutnyttjande i ljuset av Martin Bech Holtes bok så muttrade hon även några kommentarer om att det aldrig var tal om, på hennes tid, att justera oljepengeanvändandet för att finansiera regeringens satsningar...
Jag har nog missat en hel del från denna tre timmar långa session. Men det jag tar med mig är det följande: det är förvånansvärt billigt att reducera koldioxidutsläpp. Samhällskostnaderna är begränsade och hanterbara. Det gäller både från ett bredare makroperspektiv och från ett snävare investeringsperspektiv. Det finns grund till någon slags optimism, trots att USAs, åtminstone dess presidents, retorik nu mest handlar om “drill, baby, drill”...