Haavelmos fond
Hur ska forskning finansieras? Om du är en filantrop som vill stötta grundforskning inom ett ämne, vad är mest effektivt? Säg att du vill stötta nationalekonomisk forskning, hur gör du då?
En naiv ansats är att donera pengar till forskning inom området. Du vill se mer forskning inom nationalekonomi, så du upprättar en fond för nationalekonomisk forskning. Det är ingen dålig idé, men den har en potentiell svaghet: andra finansiärer av forskning kan ändra sina finansieringsstrategier när din fond väl har blivit upprättad.
I och med att nationalekonomerna får finansiering från din fond tänker kanske dekanen att det är rimligt att styra fakultetens medel mot de andra institutionerna (sociologi, statsvetenskap, …). Resultatet blir en generell ökning av finansieringen inom fakulteten, inte inom nationalekonomi. Och politikerna kanske noterar att forskningen nu är bättre finansierad genom privata medel, och minskar de generella anslagen till universiteten. Resultatet kan bli att din fond inte har någon som helst effekt på forskningen, utan bara frigör medel för politiker till andra ändamål.
Økonomisk Institutt på Universitetet i Oslo har en fond knuten till sig som är, i min mening, sinnrikt designad för att uppmuntra bra grundforskning inom nationalekonomi: Haavelmos fond. Trygve Haavelmo donerade sitt Nobelpris, och även, från vad jag har fått förklarat, en del annat, till Økonomisk Institutt med en hake: avkastningen från fonden får endast användas till “sociala ändamål”. Fakulteten kan inte använda fonden för att delfinansiera forskningstjänster, och när doktorander och andra ska åka på konferenser kan inte pengar tas från fonden.
Fonden finansierar middagar för juniora forskare, godis på fredagar, lite finare kaffeautomater och en lite festligare julfest. Dessa kostnader är modesta, men gör mycket för arbetsmiljön. Samtidigt är det svårt att få en statlig myndighet som ett universitet, eller nationella och internationella forskningsorganisationer som NFR/ERC, att explicit finansiera något som endast indirekt bidrar till bra forskning: en trevlig forskningsmiljö. Medan traditionella forskningsfinansiärer kräver projektbeskrivningar och slutrapporteringar så litar Haavelmo, så som jag tolkar hans intention, på forskarna på universitetet. Om vi har det trevligt tillsammans så kommer vi så mycket längre.
En heltidsanställd forskningsassistent kostar ungefär en miljon kronor per år med sociala avgifter och allt. Jag tror att många institutioners forskning skulle gagnas av att, säg, en tredjedels forskningsassistenttjänst omallokerades mot sociala ändamål. Haavelmos fond är en sinnrik konstruktion för att försäkra att Økonomisk Institutt på Universitetet i Oslo har en miljö som är lite trevligare än statlig miniminivå.