Svensk nationalekonomi i Norge

Det pågår en debatt om internationaliseringen av nationalekonomi som forskningsfält i Sverige, se till exempel Hultkrantz og Henrekson (2025) i Ekonomisk Debatt. Huruvida internationalisering är bra eller dåligt är en svår och inte minst kvantitativ fråga. Varken total isolation eller en hundraprocentig internationalisering av svensk akademi är önskvärt, och graden av internationalisering bör rimligtvis variera mellan lärosäten och instutitioner.

I det här inlägget vill jag belysa ett smått iögonfallande faktum: det är betydligt fler unga svenskar anställda i karriärtjänster (“tenure track” eller med fast anställning) på de ledande norska instutitionerna än på de svenska institutionerna i stockholmsregionen.

Min analys är enkel. Jag jämför antalet svenskar som har disputerat de senaste tio åren och som i detta nu arbetar på BI, Universitet i Oslo, och Norska Handelshögskolan, med antalet som arbetar på Stockholm universitet (NEK eller IIES), Handelshögskolan i Stockholm, eller Uppsala Universitet. Endast de som arbetar på en “tenure-track”-tjänst eller som fast anställd på en av dessa instutitioner räknas med. Självklart är denna analys i någon mån bristfällig, man kunde givetvis gått igenom flera institutioner (däribland finansinstitutioner, SOFI, Riksbanken, IFN, Linnéuniversitetet, Lund, Göteborg, Umeå,…) och vidare är det åtminstone två nordbor från samma generation, utbildade i Stockholm, som nu arbetar på stockholmsinstitutioner. Ingen nämnd, ingen glömd!

Totalt är det 7 svenskar som arbetar på tenure track eller i fast tjänst på UiO, BI, eller NHH och har disputerat sedan 2015. Motsvarande siffra för SU, HHS, och UU är 3 (alla i Uppsala), där den yngste disputerade 2017.

Det är betydande fler unga svenskar på de norska institutionerna än motsvarande svenska!

Är denna utveckling bra eller dålig (eller spelar ingen roll) för Sverige i stort? En oro är att svenska nationalekonomer som bor i Sverige i större grad bidrar till de nationella forsknings- och policymiljöerna än svenskar i utlandet och utlänningar i Sverige, och att avsaknaden av svenskar i Sverige ger en negativ effekt på sikt. Man ska inte överdriva en sådan risk: svenskarna i Norge är inte långt borta och kan till exempel diskutera Långtidsutredningen i Ekonomisk Debatt även om man måste ändra tangentbordet så att “æ” blir “ä” först. Och givetvis bidrar även ett flertal av de utländska forskarna i Sverige till svensk debatt. (På sikt kan many hypotisera att svenskar i utlandet gradvis tappar intresse för svenska frågor, till förmån för lokala frågeställningar. Men detsamma gäller rimligen även utlänningar i Sverige fast omvänt, så nettoeffekten av gradvis integrering i de två länderna är oklar.)

Jag är mer orolig för framtiden. Hur ser undervisningen på grundnivå ut om tio till femton år? Finns det en risk för en politisk backlash? Även om svenska forskare i t ex Norge kan göra ett samhälleligt arbete som tidigare gjordes av svenska forskare i Sverige så kommer de inte bidra till svensk grundutbildning, som nog bör vara på svenska även i framtiden. Kommer utländska forskare nå fram, språkligt, till att kunna undervisa väl på svenska? Vidare är det lätt att tänka sig att svenska forskningsmiljöer utan svenska forskare i ledningen (om tio till femton år, när svenskar är underrepresenterade i absoluta tal) kan ha svårt att navigera så väl rikspolitiken som universitetspolitik när vindarna blåser åt fel håll.

Jag är inte övertygad att vi har ett problem i svensk nationalekonomi, men jag är orolig. I Norge (UiO, BI, NHH) arbetar tio norska forskare i karriärtjänster som har disputerat de senaste tio åren. Mina fem norska kollegor som har disputerat de senaste tio åren är med i offentliga utredningar ( Martin Andresen och Katinka Holtsmark), finanspolitiska råd (Ragnhild Schreiner), utvärderar Norges Banks penningpolitk (Martin Holm) och kommenterar tullkriget i TV (Linnea Lorentzen). Det är uppenbart för en tidningsläsande allmänhet att UiOs Økonomisk Institutt bidrar till samhällsdebatten (och alla förväntas bidra, mitt strå till stacken resulterade i ett uppslag i Dagens Næringsliv). Mitt intryck, från avstånd, är att de juniora forskarna i Stockholmsregionen, som grupp betraktad, inte är lika deltagande i tredje uppgiften. Kanske det är en kultur-/attitydfråga som går att hålla konceptuellt skild från internationaliseringen, men det är lätt att se att de två går hand i hand.

Til syvende og sist är jag en vän av internationalisering. Jag ser styrkan, så väl i Stockholm som här i Oslo, av en internationell arbetsplats med olika perspektiv. Vi rekryterar kanonbra forskare till UiO på den internationella arbetsmarknaden, som gör vår arbetsplats mycket mer dynamisk än den annars skulle varit. Men det är en balansgång. På UiO har vi en gedigen bas av yngre norska forskare som så småningom kommer att ta sig an diverse administrativa ledarroller inom universitetet och utanför. Denna bas kompletteras med internationella forskare som, inom en del områden, är starkare än den lokala forskarmiljön kan producera och försäkrar att vi håller en hög nivå.